För er som läser min blogg har nog ingen missat att jag börjat jobba, och att jag dessutom stormtrivs. Helt underbar personal och helt underbara vårdtagare, just love it. Skrev i ett tidigare inlägg att det bara skulle ta mig en vecka till att vänja mig att stiga upp före skam på morgonen, kan bara informera om att jag ljög. En vecka har gått och det känns inte alls lättare, snarare tvärtom. Helt sjukt hur mycket det kan stickas i ögonen, hur sönderbultat man kan se ut efter att man efter x antal snoozningar tvingat sig upp ur sängen och hur sakta allt kan gå. Men, det får helt enkelt gå. Inte en enda försovning hittils, nog för att jag nästintill aldrig försover mig. Men ändå.

Annars då? Det händer faktiskt inte så mycket alls, nog för att det verkligen känns som "vilken fritid?". Känns som om att jag inte har någonsomhelst tid över för att göra vad jag vill göra, men det är såklart fel. Egentligen. Är nog bara för trött (läs: lat) för att slå på stort. Blir endel pomenader och en hel massa mys.

Unnade mig i alla fall att fara till Piteå i tisdags för att se Maria bli gaddad, har skrivit om det i ett annat inlägg också. Var helt klart värt att sitta de timmarna på bussen fram och tillbaka för att få träffa min stjärna.